mariesplats

Här kan man läsa om allt möjligt. Helt beroende på hur läget är. Det kan vara inredning, semester, fritid jobb. Ja kort och gott kan man säga att den handlar om livet.

Min farmor

Här kommer en bild på den människa som jag saknar mest av allt i hela världen. Hon skulle i år fyllt 100år och det är snart 22 års sen hon gick bort. Hon hette Allie och hon var det äldsta barnet av 4. 34år gammal födde hon min pappa som hon fick uppfostra själv. 

Det som är lite kusligt att när jag var liten så sa hon ofta: "Att bara jag får leva tills att du gift dig och tills att du fått ditt första barn." Jag gifte mig våren 86 och då blev hon sjuk. Daniel föddes i nov -86. Sen dog hon i början på året 87.

Och trots att det nu är snart 22år sen hon dog så går det nästan inte en dag utan att jag tänker på henne. Tänker på alla samtal vi haft. Allt som vi gjort tillsammans. Det är som i Ronja Rövardotter när Skalleper har dött så säger Rojas pappa: "Han fattas mig". Och precis så är det min farmor fattas mig. På bilden är det jag som sitter i hennes knä. Jag är 1månad gammal och alla gemensamma stunder ligger framför oss.

Ibland känns det faktiskt som om de gamle själv bestämmer när de vill dö. Sak samma om någon ligger på sin dödsbädd och alla säger du klarar det och då ligger de där tills någon säger åt dem att släppa taget och då dör de. Konstigt.

Tack för dina värmande ord, det värmer mer än du tror.

Kommer aldrig glömma min farfar, han var som den far

jag aldrig hade som liten.



Beklagar sorgen över din farmor,

det är hemskt när folk går bort..



Kram

Kära farmor, ja henne saknar man verkligen.

Jag brukade alltid jämföra henne med Nils Poppe för han var ju född samma år och han levde mycket längre än henne och det tyckte jag var orättvist!!!

Och det är ju så, de är de snälla som går bort först!

Men för att se på den ljusa sidan så kommer jag ju då att få leva väldigt väldigt länge:)

Tack så mycket! Alltid kul med positiva kommentarer, det värmer verkligen! :) Ha en bra vinter du med! //Anna.

Så fint skrivet av dig, är säker på att din Farmor sitter någonstans och ler åt de fina orden :-)



Konstigt det där, ja att gamla ibland vet när det är dags att gå vidare... var med om något liknande med min morfar...



Trevlig torsdag!!

Vilka gulliga foton du har satt in på Daniel, man kan inte förstå att han faktiskt har varit så liten när man ser honom nu som en 22 år gammal stillig man. Det är lite kusligt det där med din farmor men det måste betyda att du betydde mycket för henne.

Kram Kristina